Om FlowSaga

Varför jag byggde FlowSaga

Första gången jag använde någon annans Flow-tillägg stirrade jag på det i hela tio minuter. Jag förstod det inte. Inte för att det var fult. Jag kunde helt enkelt inte se vad det gjorde — knapparna hade namn jag inte begrep, ordningen var obegriplig, och när jag tryckte på något kunde jag inte se vad som hade hänt.

Jag bet ihop och tog mig igenom det en gång. Det löste inte ett enda problem. Jag visste vad jag ville. Bilden fanns där, klar i huvudet. Jag kunde bara inte få ut den.

Jag satt framför skärmen med en frustration som steg i bröstet. Inte ilska mot verktyget — ilska mot mig själv. Jag hade gått in i det i hopp om att ett verktyg skulle göra mig bättre på det här. Jag kom ut och kände mig dum.

Senare förstod jag en sak. Det var inte mitt fel.

Innan du kan bli bra på något finns det en dörr. Du måste kunna läsa den, och vilja använda den, innan övningen ens kan börja.

Sätt dörren för högt så spelar det ingen roll hur begåvad du är. Du blir stående utanför. Min engelska är dålig. Det tillägget fanns bara på engelska, som inte är mitt språk, och gränssnittet var krångligt; jag kunde inte läsa det. Så jag bestämde mig för att bygga ett eget. Ett som jag kunde läsa, och du också. Jag byggde FlowSaga på grund av den dagen.

Varifrån namnet kommer: Saga, berättelsens gudinna

I den nordiska mytologin finns en plats som heter Sökkvabekkr — «den sjunkna bäcken». Svala vågor strömmar genom den och upphör aldrig. Oden går dit varje dag.

En kvinna väntar på honom. Två bägare av guld. De dricker. De pratar. Varenda dag. Vad sa de? Ingen skrev ner det.

Långt senare skrev någon in de nordiska gudarna i en bok. Där finns en lista över gudinnor — sexton stycken. Först Odens hustru. Som andra, hon: Sága. Om henne bevarar boken en enda mening: hon bor på Sökkvabekkr, och det är en stor plats.

Vad hennes namn betyder tvistar forskarna fortfarande om. Ett läger säger att se. Det andra säger — berättelse. Hon talade varenda dag. Inte en enda mening finns kvar.

En idé som aldrig blev gjord och aldrig skrevs ner kunde lika gärna aldrig ha funnits.

Saga betyder «berättelse» på fornnordiska. Flow är Google Flow, där du gör dina videor — och bäcken där Saga bor. Vår symbol är ett långskepp, som det i myterna: hissa seglet och vinden är med dig; när du inte behöver det viks det ihop som tyg i en ficka. S:et på seglet är Saga.

Hundratretton kalvar

Klockan tre på eftermiddagen, och redan becksvart. Det här är Island för tusen år sedan. Ingen kung. Inget hov. Ingen stad. Bara en eld och människorna runt den. Någon börjar berätta: en släktfejd, en rättstvist, ett dråp.

På den tiden var en berättelse borta när den väl hade berättats. Berätta den igen nästa vinter och detaljerna glider; en generation senare dör berättaren och historien begravs med honom.

Islänningarna vägrade. De bestämde sig för att skriva ner den. Men det fanns inget papper. För att skriva slaktade man en kalv: flådde den, skrapade skinnet tunt och torkade det. Ett skinn, vikt på mitten, gav bara två blad. Den största handskriften från medeltidens Island, Flateyjarbók: tvåhundratjugofem blad — hundratretton kalvar.

Och på den här ön är en mjölkko inte rikedom. Den avgör om dina barn klarar sig genom vintern. På andra håll i Europa, under samma sekler, gick så dyrbar skrift till latinet: till biblar, helgon och kungliga släkttavlor. Islänningarna lade den på sina egna ord, sitt eget folk, sina egna berättelser.

Inte för att ha en berättelse. Utan för att faktiskt få den att finnas.

Hugg inte

1200-talet. En islänning vid namn Snorri Sturluson märker något fruktansvärt: de unga skalderna kan inte längre läsa de gamla dikterna. En konst som förts vidare i århundraden håller på att gå sönder i hans generations händer.

Han kunde ha nöjt sig med att sucka. Det gör de flesta. Det gjorde inte han. Han satte sig och skrev en bok. Inte poesi. En handbok: vad det här ordet betyder, varifrån den här bilden kommer, hur man använder den. För dem som fortfarande ville skriva men inte kunde läsa dikterna.

Det han byggde var en dörr. Och han sänkte den.

År 1241. Den tjugotredje september. Natt. Män bryter sig in i hans hus. Hans sista ord, bara tre: Eigi skal höggva. Hugg inte.

Han överlever inte. Boken gör det. Nästan allt världen vet om nordisk mytologi kommer från den boken. Också listan över gudinnor. Också den enda raden om Saga.

Vad FlowSaga gör

Nu är det din tur. Att skapa en berättelse kostar inte längre en kalv. Skriv några rader så finns där en bild, i rörelse.

Men det svåra var aldrig att skriva. Det svåra är att ha en bra idé och inget sätt att göra den tydlig, inget sätt att ta nästa steg. Och när du väl gör dem öppnar du mappen «Downloads» och filnamnen är rappakalja — du kan inte ens se vilken som är vilken.

FlowSaga sänker tröskeln och sköter sedan bindningen.

Den högsta dörren är språket. Inte ett svårt gränssnitt. Verktyget har helt enkelt inte dina ord. FlowSaga talar 91 gränssnittsspråk. För tusen år sedan reserverade Europa skriften åt latinet; islänningarna använde orden de faktiskt talade för att skriva sina egna berättelser. Vi står på islänningarnas sida.

Den andra dörren är tid. Trettio sekunder — det är måttstocken jag håller mig till: öppna det, och inom trettio sekunder ska du veta hur du börjar. Sedan dussintals idéer på en gång, gjorda en i taget, var och en sparad prydligt under titeln du gav den i mappen du valt. Den mappen blir långsamt en egen bok.